Den långa vandringen

Vi skulle gå hem till mamma och pappa tänkte jag, det är ca 12 km dit, så det skulle kunna vara ett äventyr.
Vi började redan klockan 9 på morgonen, för jag hade ingen aning om hur det skulle gå, om barnen skulle orka cykla, om humöret skulle tryta eller om skador skulle uppkomma.
vi packade väskan och mycket vatten, det skulle bli en varm dag och därför ville vi börja tidigt innan solen gassade alltför mycket.
Första etappen gick bra och vi stannade längs Viskan, där jag sänkte ner barnen i vattnet pga en hög kant, men de fick svalka av sig lite.
Vi stannade vid många bäckar och andra vattendrag så att Yonna kunde få svalka av sig lite.
Halvvägs utan problem stannade vi och fikade. Vägen hade hittills varit på asfalterade vägar eller packade grusvägar, men det skulle det bli annat av när vi styrde in på militärområdet som vi var tvugna att passera för att komma fram. De hade förmodligen lagt på nytt underlag för ett tag sedan och stenarna var knytnävsstora och täckte hela vägen, så vagnen gick inte att rulla, utan den mer studsade fram. Barnen försökte cykla så gott det gick, några vurpor var vi med om, men inget som krävde större ompyssling.
Längs skogsvägen växte massor med smultron och blåbär, så vi stannade några gånger för att mumsa i oss lite.
Amanda gick periodvis och traskade på i bra takt, så det var skönt att vila armarna lite med en lättare vagn.
Vi gick verkligen åt fel håll kändes det som, men följde vägen och närmade oss vårt mål.
När vi var nästan framme började William blöda näsblod som tog ett tag att stoppa, men med enorma tussar i näsan kunde vi fortsätta, men då med honom i vagnen och mamma som dök upp precis i rätt tid, som kunde köra hans cykel hem.
Efter 4 väl kämpade timmar och säkert det dubbla i längd var vi framme och kunde åka ner till sjön för att ta oss ett dopp.
Jag är så stolt över barnen som kämpade på tappert och inte klagade en enda gång. Aron hjälpte till med Williams cykelkedja som envisades med att hoppa av hela tiden och utan honom hade vi inte kommit långt.
En trött, men stolt mamma som tacksamt kröp i sängs kan jag lova.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *